Godmorgon torsdag…

Jag är helt slut idag. Vet inte varför men kroppen är helt slut på mig. Trött som jag vet inte vad. Men det är bara att vila och återhämta mig. Så mycket jag kan.

Konsert…

Ikväll är det dags att åka tåget över sundet för att ta mig till Öresundsparken i Köpenhamn och se Ed Sheeran. Jo men visst ska jag göra det. Det ska bli så spännande.
Och det är därför jag ska vila och återhämta mig. Men vi kommer att ta buss, metro, taxi eller annat till Öresundsparken för jag fixar inte att gå den biten. Även om det inte är så långt. Det får bli något färdmedel för att ta mig dit.

Vi kommer dessutom ha sittplatser så jag behöver inte stå i 3 timmar. Det hade jag inte klarat. Men sitta och kunna resa mig det är okej. Det fungerar. Jag kommer förmodligen ändå ha tillräckligt ont imorgon och jag vill inte riskera att bli tvungen att vara stilla i en vecka eller två. Och nej, jag målar inte fan på väggen. Jag planerar. Jag tänker i förväg…om det skulle behövas. Så ser min vardag ut numera. Fixar jag inte det så får jag ta mig hemåt. Svårare än så är det inte.

Resten av torsdagen…

Kvällen är bestämd men inte dagen. Jo på sitt sätt är den faktiskt bestämd redan. Jag ska som jag skrev, vila och återhämta mig.

De visa kanske hade sagt att man vilar sig i form och det är faktiskt sant. Det är dessutom så jag gör många gånger. Vilar mig i form

Kanske en dag…

Att jag kommer kunna göra saker utan att behöva planera en del först. Kanske att jag kan få åka iväg på något utan att behöva vila mig i form först. Stryka i kalendern dagarna före för att kunna gå på den där konserten jag skulle vilja gå på, eller festen eller vad du tycker. Fast nej, inte kanske en dag. Det kommer inte kanske en dag. Så pass mycket realist är jag att jag förstår att min fibromyalgi inte kommer att försvinna. Denna smärtan har jag livet ut. Det är bara att gilla läget.

Vilket jag också gör. Men även jag har mina downs där jag får en dip och tycker synd om mig själv. Jag försöker vara stark, men lyckas inte alltid så bra. Det är okej det med. Jag lever och jag är oftast glad ändå. Livet är bra även om jag har min smärta och min artros och alla andra sjukdomar/diagnoser. Det är okej. Jag ser till att må så bra jag kan i mitt tillstånd.

Lev väl  /Lene