Godmorgon lördag…

Lördag morgon har uppenbarat sig och dagen kan börja.
Jag är uppe och sitter med min första kopp kaffe för dagen och njuter av morgonen. Jörgen sitter bredvid mig och vi småpratar lite då och då. Utanför skiner solen, men det blåser mycket denna morgon.

Solen lyser…visst är det underbart?!
Jag njuter varje gång hon tittar fram. Hon, solen gör mig så glad. Men nu värmer hon inte lika mycket som hon gjort de senaste månaderna. Nåja vi är ju inne i höstmånad och temperaturen sjunker så sakteliga, så även värmen från solen. Men det är ändå härligt när hon är framme. Jag är tacksam. Extra läsning! Omfamna dagen!

Vad händer?

Jag ska bara ta det lugnt fram tills vi ska gå ner i tvättstugan och starta maskinerna. Därefter kör Jörgen och hämtar Hailey. De ska sova över hos mormor och morfar idag. Det ska bli så mysigt att ha dem här.

Innan dess blir det återhämtning och vila för min del. Något jag för tillfället behöver en hel del av. Ändå har jag så hög smärta i kroppen. Jag får inte ner den och jag börjar tro att jag får nog leva med denna höga smärtan i kroppen. Fast nej, jag kämpar på. Även om jag får leva med den så ska jag i varje fall göra det så bra jag kan för jag behöver kanske acceptera att det är så men jag kommer inte finna mig i att jag inte kan göra någonting. Jag vågar vägra sängliggande. Not gonna happen.

Proteinrester i ögat…

Jag har tyvärr inte fått bort alla proteinrester från mitt högeröga. Efter starr operationen menar jag.
Ganska ofta när jag rör ögat från sida till sida så ser jag en bit protein som en skugga som följer med. Precis som en vindrutetorkare som sitter upptill istället för som de sitter, där nere i bilarna idag. Det är lite störigt men oftast så stör det mig inte, det bara finns där. Dock skulle jag gärna vilja bli av med det. Men ögonläkaren på Capio Ögon sade till mig att det kan de inte göra något åt. Det får jag leva med. Ännu en sak jag måste leva med. Jaja, bring it on.

Filosoferar om livet…

Livet är inte så lätt alltid och det ska det kanske inte vara heller. Varje människa ska tydligen ha sina utmaningar och svårigheter men ibland undrar jag. Man orkar än så mycket. Envishet och jäklar anamma måste man ha om du frågar mig. Men trots allt så är jag tacksam. Tacksam för varje dag jag får vakna upp och njuta av livet lite till. Jag hoppas jag har många, många dagar kvar. Det vet man ju aldrig. Sen är det naturligtvis dagar då man önskar att det bara kunde sluta. Man orkar inte med det. De dagarna har garanterat alla.

Varje kväll när jag lagt mig så tackar jag för dagen. Jag tackar mina änglar som håller koll på mig och hjälper mig. Jag ber inte till Gud, flätar inte ihop händerna eller så utan jag tackar i tanken. Tacksamhet…kärlek…

Jag är tacksam  /Lene